Åter tystnade han. »Nå?» sade jag, »fortfar.»
Innan han det gjorde, betraktade han mig ånyo: han tycktes studera mitt ansigte, som om det varit en bok. De slutsatser han drog häraf uttalade han till en del i följande anmärkningar:
»Jag förmodar att ni kommer att mottaga den plats jag erbjuder», sade han, »och att ni kommer att stanna qvar der en tid bortåt; men inte blir det för lifstiden; lika litet som jag skulle kunna, för hela mitt lif, stanna qvar vid den anspråkslösa, inskränkta och andefattiga verksamheten såsom engelsk landtprest; ty i er natur, finnes det, liksom i min, ett element, fiendtligt mot det lugna hvardagslifvet, ehuruväl detta kommer sig af helt olika orsaker.»
»Förklara er tydligare», uppmanade jag honom, när han ännu en gång tystnade.
»Jag skall så göra, och ni skall då sjelf finna huru ringa, huru hvardaglig och tryckande den plats är, jag har att erbjuda er. Nu, sedan min far är död, och jag oinskränkt råder mig sjelf, tänker jag inte länge stanna i Morton. Troligen lemnar jag detta ställe inom ett års förlopp, men så länge jag dröjer qvar, vill jag göra hvad jag kan för min församlings bästa. När jag kom hit för två år sedan, fanns här ingen sockenskola, och de fattigas barn kunde omöjligen få lära sig något. Jag öppnade då en skola för gossar och vill nu öppna en för flickor, och för detta ändamål har jag hyrt en bygnad, bredvid hvilken ligger en stuga med två rum för lärarinnan. Dennas lön blir trettio pund om året, och hennes bostad är visserligen enkelt, men anständigt möblerad, tack vare en miss Oliver, dotter till den enda rika mannen i min församling — egaren af en nålfabrik och ett gjuteri. Samma fruntimmer betalar äfven skolpengar och kläder för ett fader- och moderlöst barn från arbetshuset, med förbehåll att detta barn blir uppasserska åt lärarinnan. Vill ni bli lärarinna i denna skola?»
Denna fråga kom något oförmodadt öfver mig, och det såg ut som om han väntade, att jag skulle med ovilja, eller åtminstone utan ringaste betänkande förkasta hans anbud. En del af mina tankar kunde han gissa sig till och slöt något förhastadt derifrån till de öfriga. Det är sant, den plats han bjöd mig var ringa; men den gaf mig just hvad
