jag behöfde, nemligen en fristad; den medförde träget och mödosamt arbete, men den skänkte mig oberoende, och dessutom skulle en sådan verksamhet hvarken kunna kallas vanhedrande eller förnedrande. Mitt beslut var derföre snart fattadt.
»Jag tackar er, mr Rivers, för ert anbud, och mottager det med största nöje.»
»Men har ni förstått mig rätt?» tillade han. »Det blir en sockenskola, och edra lärjungar blifva antingen daglönares eller i bästa fall simpla landtbrukares döttrar. Läroämnena blifva de allra enklaste: sticka, sy, läsa, skrifva och räkna. Huru skall ni der kunna tillgodogöra edra talanger? Hvad har ni der för näring för er bildning och er fina smak?»
»Jag tänker spara dem tills de behöfvas: de skola inte ligga af sig.»
»Ni inser således fullkomligt, hvad ni kommer att göra?»
»Fullkomligt.»
Ett leende spred sig öfver hans ansigte, men icke ett bittert eller bedröfvadt, utan ett som uttryckte verklig tillfredsställelse.
»Nå, när tänker ni börja med er verksamhet?»
»Om ni inte har något deremot, flyttar jag i morgon och öppnar skolan nästa vecka.»
»Ja, det passar sig bra.»
Han steg upp och gick af och an på golfvet, hvarefter han stannade och betraktade mig, i det han skakade på hufvudet.
»Har ni något att anmärka, mr Rivers?»
»Ni håller inte länge ut i Morton, var säker derpå!»
»Hvarföre inte? Hvad har ni för skäl till denna förmodan?»
»Jag läser dem i edra ögon. Ni är inte skapad för att lefva ett stilla, obemärkt lif.»
»Jag är inte äregirig.»
Han spratt till vid ordet ’äregirig’. »Kan så vara», yttrade han, »men hvem har talat om äregirighet? Känner ni någon som är äregirig? Jag är det, men huru har ni kommit under fund med det?»
»Jag talade om mig sjelf.»
