Sida:Jane Eyre (sv).djvu/448

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
174
jane eyre.

»Nåväl, om ni inte är äregirig, så är ni» — han afbröt sig sjelf.

»Hvad?»

»Jag höll på att säga: mäktig af starka lidelser, men som ni kanske inte rätt förstår hvad jag menar, skulle jag kunna göra er ledsen. Min mening är att ni är en qvinna med djupa och starka känslor, och jag är förvissad att ni inte länge skall hålla ut med att tillbringa edra lediga stunder utan sällskap och edra arbetstimmar i ett enformigt släpgöra, som saknar all lyftning; ni skall inte bättre uthärda dermed, än jag för min del finna mig i» — han höjde nu patetiskt sin stämma — »att lefva här, begrafven i kärren, instängd af bergbackarna och utan verkningskrets för min förmåga, med min andes vingar brutna. Ni hör nu huru jag motsäger mig sjelf, jag, som predikat förnöjsamhet med en ringa lott, vore det äfven den ringaste vingårdsmannens i Herrans vingård, och som sjelf i stället förgås af otålighet och obelåtenhet med mitt kall. Man måste likväl på något sätt söka försona böjelser och grundsatser.»

Han lemnade rummet. På denna korta stund hade jag bättre lärt känna honom än på hela den förflutna månaden; dock visste jag icke ännu rätt hvad jag skulle tänka.

Diana och Mary blefvo allt mera tystlåtna och nedstämda, ju närmare det led till dagen för deras afresa. Begge ansträngde sig att låtsa om ingenting, men det var lätt att se hvad som arbetade i deras inre. Diana antydde att skilsmessan denna gång vore helt annorlunda mot förr, ty de skulle nu icke komma att återse S:t John på åratal, kanske icke mera i detta lifvet.

»Han skall», sade hon, »offra allt för sin länge närda älsklingsidé — både syskonkärleken och känslor, som äro ännu mera mäktiga. Han ser lugn ut, men han är eld och lågor i sitt inre. Han synes vara medgörlig, men han är i vissa fall obeveklig som döden, och värst af allt är, att mitt samvete inte tillåter mig att afråda honom från hans grymma beslut: åtminstone kan jag inte tadla honom derför. Han handlar rätt, storsint och kristligt, men han krossar mitt hjerta.» Tårar fylde hennes sköna ögon; Mary lät sitt hufvud sjunka ned mot tyget, hvarpå hon arbetade.