»Vi äro nu faderlösa», hviskade hon; »snart skola vi äfven vara utan hem och bror.»
Under det de tigande sutto upptagna af sina dystra tankar, inträdde S:t John, hållande ett bref i handen.
»Onkel John är död», yttrade han.
Denna underrättelse syntes göra ett djupt, men icke egentligen smärtsamt eller skakande intryck på de båda systrarna.
»Död!» upprepade Diana.
»Ja.»
Hon kastade en frågande blick på broderns ansigte och tillade derpå med låg röst: »Än sedan då?»
»Än sedan, Diana?» genmälde han med anletsdrag, orörliga som marmor. »Än sedan då? Ingenting! Läs!»
Han räckte henne brefvet, hvilket hon genomögnade och sedan lemnade åt Mary. Denna genomläste det tigande och gaf det åter till S:t John. Alla tre betraktade hvarandra, och alla tre logo, ehuru tungt och tankfullt nog.
»Amen! Vi kunna ju ändå lefva!» yttrade till sist Diana.
»Vi ha det i alla fall inte sämre än förut», anmärkte Mary.
»Endast med det undantag, att man nu ovilkorligen anställer jemförelser mellan hvad som är och hvad som kunde ha varit», tillade S:t John.
Han lade i hop brefvet, läste in det i sitt skrifbord och gick ut.
Under några minuter yttrade ingen af oss ett ord. Omsider vände Diana sig till mig:
»Jane, ni undrar säkert på oss och våra hemligheter», sade hon, »och anser oss som känslolösa varelser, som inte lägga på sinnet en morbrors död; men vi ha hvarken sett eller känt honom. Vår far och han ha länge varit oense. Det var genom hans tillskyndelse som vår far vågade sin förmögenhet på den affär, som ruinerade honom. Deraf följde ömsesidiga förebråelser: de skildes åt i förbittring och blefvo aldrig mera försonade. Morbror John inlät sig derefter i mera lyckade företag, och det är kändt att han samlat åtminstone tjugutusen pund sterling. Han var aldrig gift och egde inga närmare slägtingar än vi och en person till, som stod i samma skyldskap till honom,
