som vi. Vår far hyste alltid den förmodan att han skulle godtgöra sitt fel, genom att testamentera sin förmögenhet till oss, men det bref du såg underrättar oss att han lemnat hela sin förmögenhet åt den andra slägtingen, med undantag af trettio guinéer, till lika delning mellan oss tre syskon, på det vi måtte kunna köpa oss hvar sin sorgring. Han hade utan tvifvel rätt att göra huru han behagade, men hur det är, så känner man sig ändå nedslagen för ett ögonblick, när man får sådana underrättelser. Mary och jag skulle ansett oss rika, med tusen pund hvardera, och för S:t John skulle samma summa varit välkommen, emedan den satt honom i stånd att verkställa sina planer.»
Efter denna förklaring lemnade vi detta ämne och återkommo icke mer dertill. Dagen derefter lemnade jag Marsh-End och begaf mig till mitt nya hem. Andra dagen foro Mary och Diana till B. Inom en vecka hade mr Rivers och Hanna flyttat till prestgården, och den gamla gården stod sedan öde.
ELFTE KAPITLET.
Mitt hem — jag hade ändtligen funnit ett sådant — är en liten stuga, som innehåller ett kök med hvitlimmade väggar och sandadt golf, fyra oljemålade stolar, ett bord, ett väggur, en skänk med kökskärl och en théservis af oäkta porslin; vidare, en trappa upp, en kammare af samma storlek som rummet inunder, med en säng och en dragkista, som visserligen icke är stor, men dock mer än tillräcklig för min knapphändiga garderob, oaktadt denna, genom mina ädla vänners godhet, blifvit utrustad med det nödvändigaste.
Det är nu afton. Jag har, med en apelsin till daglön, affärdat den lilla flicka, som skall blifva min piga. Jag sitter ensam vid spiselhärden. I morse öppnade jag min skola och började med tjugu lärjungar. Blott tre bland dem kunna läsa, ingen kan skrifva eller räkna. Några få ha börjat att sy och sticka. De uttala språket med sin bredaste provinsdialekt, och vi kunna med knapp nöd förstå
