Sida:Jane Eyre (sv).djvu/459

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
185
jane eyre.

TOLFTE KAPITLET.


Jag fortsatte mitt arbete i skolan med allt möjligt nit och samvetsgrannhet. I början var det dock ett tungt arbete. En god tid förflöt innan jag, oaktadt alla ansträngningar, kunde komma under fund med mina lärjungar och deras skaplynnen. Fullkomligt okunniga, med sina själsförmögenheter i linda, föreföllo de mig ohjelpligt dumma, och vid första påseendet lika dumma allesammans, men snart fann jag att jag misstagit mig häri. Äfven bland dem fanns, lika väl som bland de bildade, betydliga olikheter och åtskilnader, hvilka blefvo allt märkbarare, ju mera jag lärde känna dem. Sedan deras tanklösa förvåning öfver min person, mitt språk och mitt sätt att gå till väga väl var till ända, fann jag att en del af dessa klumpiga, gapande bondbarn voro af naturen ganska väl utrustade. Många voro förekommande och förbindliga, hade naturligt godt vett och takt, lika väl som de hade lätt för att fatta. Dessa lade sig snart vinning om att göra sin sak väl, att hålla sig rena och snygga, ordentligt lära sig sina lexor, och om ett stilla och städadt väsende. Hastigheten af deras framsteg var i somliga fall verkligen förvånande, och det var icke utan att jag stundom kände mig lycklig och stolt deröfver. Dessutom uppstod snart mellan några af de snällaste flickorna och mig en ömsesidig välvilja. En del af mina lärjungar, döttrar till landtbrukare, voro nära fullvuxna. De kunde redan läsa, skrifva och sy; jag lärde dem de första grunderna af språkläran, historien och geografien samt finare sömnader. Det fanns bland dem verkligen aktningsvärda karakterer, vettgiriga och måna om sedlig forädling, och jag tillbragte mången treflig aftonstund i deras hem. Deras föräldrar öfverhopade mig med välvilja. Det var mig en verklig njutning att mottaga deras välmenta vänskapsbevis och att vedergälla dem med en uppmärksam artighet, en uppriktig aktning för deras känslor, som de icke alltid fått röna, och hvilken på samma gång gjorde dem godt och behagade dem, emedan den upphöjde dem i deras egna ögon och tillika sporrade dem att göra sig förtjenta af ett dylikt aktningsfullt bemötande.