Jag märkte att jag blef en gunstling bland mina grannar. När jag var ute och promenerade, hörde jag från alla sidor vänliga helsningar och välkomnades af vänliga blickar. Att vara föremål för tillgifvenhet och aktning, om också blott af arbetsklassen, det kännes liksom ljufligt solsken: rena och ömma känslor knoppas och blomma i dess milda strålar. Under hela denna tid var jag vida oftare glad och nöjd än nedstämd och sorgsen, men ändock — för att säga hela sanningen — hände det ofta att jag, efter en dag af nyttig verksamhet bland mina lärjungar och efter en afton använd till målning eller bildande läsning, i nattens drömmar råkade in i helt andra, underliga scener. I dem var ett lif, ett virrvarr och en äfventyrlighet, vida skilda från mina lugna och stilla dagar; alltid mötte jag mr Rochester just när drömmens storm och oro voro som störst och känslan af att vara i hans armar, att höra hans röst, möta hans blickar, trycka hans hand, älska honom och af honom blifva älskad tillbaka — allt detta återväckte hoppet om ett lif vid hans sida till all dess ursprungliga kraft och styrka. När jag då vaknade och erinrade mig i hvilket läge jag i verkligheten befann mig, satte jag mig upp i bädden, och den stilla, mörka natten blef då vittne till min förtviflans qval och utbrotten af min lidelse. Men klockan på slaget nio följande morgonen började jag alltid undervisningen och skötte lugn och sansad mina göromål.
Rosamunda Oliver svek ej sitt löfte att helsa på mig. Hennes besök i skolan inträffade vanligen under hennes morgonpromenad, då hon plägade komma galopperande på en liten klippare, åtföljd af en livréklädd betjent till häst. Det var icke gerna möjligt att se någonting mera intagande än hennes person, då hon presenterade sig i sin purpurröda ridklädning, med en amazonmössa af svart sammet kokett placerad på hennes långa lockar, hvilka kysste hennes kinder och böljade öfver hennes skuldror, och det var i denna drägt som hon plägade inträda i det anspråkslösa skolrummet och glida fram mellan mina af förvåning och beundran gapande skolbarn. Vanligen kom hon vid den timme, då mr Rivers undervisade i kristendomen. Det var ganska synbart att den unge prestmannen ej kunde se henne utan stor fara för sitt hjerta. Ett slags instinkt tycktes underrätta honom om hennes ankomst, äfven när
