Sida:Jane Eyre (sv).djvu/461

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
187
jane eyre.

han ej observerade den. Till och med när han satt alldeles vänd från dörren, genom hvilken hon inträdde, glödde hans kinder, och hans marmorlika drag fingo, utan att dock vekna, ett helt annat, obeskrifligt uttryck. Man såg tydligare än något minspel kunnat uttrycka det, huru en dämpad eld brann i hans inre.

Den unga flickan kände naturligtvis sin makt öfver honom, helst som det icke var honom möjligt att dölja det intryck hon gjorde på honom. I trots af hans kristliga stoicism darrade hans hand och lågade hans ögon, när hon kom fram och helsade på honom med ett leende fullt af tillförsigt och ömhet. Om ej hans mun sade det, så uttryckte dock hans blick: »Jag älskar er och vet att ni håller af mig. Det är icke misströstan om framgång, som gör mig stum. Om jag bjöde er mitt hjerta, skulle ni förmodligen mottaga gåfvan. Men detta hjerta är redan nedlagdt på ett helgadt altare: lågan är antänd, och snart skall det endast vara ett förtärdt offer.»

När hon mötte denna uttrycksfulla blick, blef hon alltid i en hast förstämd och ledsen: ett moln skuggade solskenet på hennes ansigte, hon drog hastigt tillbaka sin hand och vände sig bort från honom. S:t John hade säkerligen gifvit allt i verlden för att qvarhålla henne, när hon på detta sätt vände sig från honom, men himmelen ville han ej för hennes skull förlora, icke för hennes kärleks elysium försaka en enda förhoppning om det sanna, eviga paradiset. Dessutom kunde han icke i kärleken till en qvinna — huru passionerad den än var — inrymma alla element, som funnos i hans natur — äfventyrarlynnet, äregirigheten, det poetiska sinnet och den religiösa fanatismen. Han hvarken kunde eller ville uppgifva sin vilda och äfventyrliga missionärbana för lugnet och de beqväma salongerna i Vale-Hall. Allt detta erfor jag af honom sjelf, sedan jag vid ett tillfälle, genom att med mina frågor gå honom rakt på lifvet, lyckats öfvervinna hans förbehållsamhet.

Miss Oliver hade redan börjat hedra mig med täta besök i min boning. Jag hade lärt känna hennes karakter, som ej hade några hemligheter: hon var behagsjuk, men ej hjertlös; hon hade visserligen anspråk på andra, men kunde derföre dock ej kallas sjelfvisk. Hon hade fått sin vilja fram från barndomen, men var likväl icke helt och