Sida:Jane Eyre (sv).djvu/462

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
188
jane eyre.

hållet bortskämd. Hon var häftig, men på samma gång godhjertad; fåfäng (man måste förlåta henne det, när hvarje blick i spegeln visade så mycken älsklig täckhet), men icke tillgjord; naiv, utan någon anstrykning af stolthet öfver sin rikedom; utrustad med ett temligen godt förstånd och derjemte glad, liflig och tanklös: kort sagdt, hon var i hög grad intagande, äfven för opartiska betraktare af hennes eget kön; men hon var hvarken hvad man kallar intressant eller i stånd att väcka ett djupare och mera varaktigt intryck. Ett helt annat skaplynne hade, till exempel, S:t Johns systrar. Allt detta oaktadt, tyckte jag rätt mycket om henne.

Äfven hon hade fattat tycke för mig. Hon påstod att jag liknade mr Rivers, fastän jag, såsom hon öppet förklarade, »ej var tiondedelen så vacker: jag var en liten söt varelse, men han var en engel». Men i själsanlag, i karakterens fasthet och bestämdhet påstod hon att jag liknade honom. Det var en sällsam ödets lek, försäkrade hon, att jag var en skolmästarinna på landet. Kände man min föregående lefnadshistoria, skulle den säkert vara en intressant roman.

En afton hade hon med sin vanliga, barnsliga liflighet och tanklösa, ehuru icke besvärliga nyfikenhet, stökat i mitt skåp och min dragkista och der upptäckt två franska arbeten, en del af Schiller, en tysk grammatika och dito ordbok; vidare hade hon fått tag i mina ritsaker och några utkast, ett färglagdt hufvud af en liten cherub-lik flicka bland mina skolbarn och dessutom några utsigter af Morton-dalen och det omgifvande hedlandet. Först blef hon häpen af öfverraskning och sedan utom sig af förtjusning.

»Har ni målat detta? Kan ni franska och tyska? Hvilken söt och märkvärdig menniska är ni inte! Ni ritar bättre än min lärare i den bästa pensionen i S—. Vill ni vara så god och taga ett porträtt af mig, som jag kan visa för pappa?»

»Med nöje!» svarade jag och kände mig genast fattad af en verklig konstnärsförtjusning öfver att få kopiera ett så fullkomligt och skönt original. Hon var då klädd i en mörkblå sidenklädning; hennes hals och armar voro bara, och hennes enda prydnad var hennes bruna lockar, hvilka