Sida:Jane Eyre (sv).djvu/471

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197
jane eyre.

ansigte och min klädnad. Han tycktes på väg att säga något, men hejdade sig åter.

»Hvad är det fråga om?» yttrade jag.

»Ingenting», svarade han och lade papperet tillbaka, men jag såg att han på samma gång helt behändigt ref af en liten remsa och gömde den i sin handske. Han gaf mig en nick, helsade »god afton» och försvann.

Detta sista uppträde var mig en fullkomlig gåta. Jag undersökte papperet noga, men fann der ingenting annat än några färgfläckar, tillkomna då jag försökte penseln. Jag funderade deröfver ett par minuter, men som jag icke egde den ringaste ledning och för öfrigt ansåg saken vara af föga betydenhet, bråkade jag icke mera mitt hufvud dermed och glömde snart alltsammans.




TRETTONDE KAPITLET.


När mr S:t John gick, började det att snöga, och urvädret fortfor hela natten. Äfven följande dagen föll mycket snö, och mot skymningen var dalen full af drifvor och nästan omöjlig att passera. Jag hade stängt mina fönsterluckor, lagt en matta för dörren, för att hindra snön att blåsa in, gjort i ordning en brasa, och sedan jag suttit vid kaminen en stund och lyssnat på ovädrets dofva tjut, tände jag på ett ljus, tog fram Marmion och började läsa:

»Klart solen sken på Norhams höjd,
På Tweed så skön, hvar Skottes fröjd,
På Cheviots dystra berg.
Det fasta slott, med torn uppå,
Och murens krans, ett värn också,
Allt sken af solens färg.»

Snart glömde jag vinterstormen för poesiens musik.

Medan jag satt fördjupad i min läsning, hörde jag ett buller; jag trodde att det var vinden, som skakade dörren. Det var icke så; det var S:t John som öppnade den, trädde in undan den dånande orkanen och nu stod framför