Sida:Jane Eyre (sv).djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
198
jane eyre.

mig. En tjock isskorpa betäckte hans öfverrock. Jag var helt bestört öfver att se honom hos mig, så litet hade jag väntat något besök denna förfärliga afton.

»Hvad är på färde?» frågade jag. »Har det händt något ledsamt?»

»Nej; ni är för lättskrämd», svarade han, drog af sig sin ytterrock, hängde den vid dörren och stampade snön från sina stöflar.

»Jag smutsar ert golf», sade han, »men ni måste ursäkta mig för denna gång. Det har varit ett mödosamt arbete att komma hit. På ett ställe gick drifvan upp till bröstet, men lyckligtvis var snön lös.»

»Men hvarföre har ni kommit i dag?»

»Detta är en något oartig fråga till en gäst, men då ni en gång framställt den, får jag nämna att jag helt enkelt fick lust att prata litet med er, då jag inte trifdes bland mina böcker och i mina tomma rum. Dessutom har jag sedan i går plågats af nyfikenheten hos en person som fått höra början af en historia och äfven gerna vill veta slutet.»

Han satte sig ned. Hans underliga beteende under gårdagen rann mig nu i sinnet, och jag började verkligen befara, att han icke fullt var vid sina sinnen. Men om han blifvit galen, så var det åtminstone en sansad och hygglig galenskap, ty aldrig hade hans sköna anletsdrag mera liknat mejslad marmor än just nu, då han strök undan det snövätta håret och lät brasan skina på sin bleka panna och kind, der jag med ledsnad såg bekymrets och sorgens fåror tydligt ristade. Jag väntade att han skulle säga något, som jag kunde begripa, men han förblef tyst, med handen mot hakan och pekfingret mot läpparna. Jag märkte att hans hand magrat lika mycket som hans ansigte. En känsla af medömkan kom öfver mig och jag yttrade:

»Jag önskar att Mary och Diana vore här och såge om er; det är inte nyttigt att ni är ensam: ni är alldeles för vårdslös med er helsa.»

»Visst inte; jag sköter om mig till husbehof och mår rätt väl. Ser ni något fel på mig?»

Detta yttrade han med en sorglös och tankspridd likgiltighet, som ådagalade, att han ansåg mina bekymmer fullkomligt öfverflödiga.

Han höll fortfarande fingret öfver munnen och stirrade