tankfullt på de glödande kolen. Jag önskade rycka honom ur hans drömmerier, och då jag icke hade något bättre att säga, frågade jag honom om han kände något drag från dörren.
»Nej», svarade han helt kort och något vresigt.
»Får gå då», tänkte jag. »Har du ingen lust att tala, så skall jag inte störa dig. Sitt der för dig sjelf: jag återtager min läsning.»
Jag putsade ljuset och återvände till Marmion. Efter en stund rörde han på sig. Mitt öga följde honom genast och jag såg honom ur sin plånbok taga fram ett bref, hvilket han tigande genomläste och åter lade in, hvarefter han återföll i sina funderingar. Det var mig icke möjligt att fortsätta läsningen, med en sådan konstig persedel för ögonen, icke heller kunde jag förmå mig att fortfarande iakttaga tystnad; tala måste jag, äfven om jag skulle löpa fara att bli afsnäst.
»Har ni nyligen hört något från Mary och Diana?»
»Inte se’n jag fick det der brefvet, jag visade er för en vecka sedan.»
»Det har inte inträffat någon förändring i edra egna förhållanden? Kommer ni kanske att lemna England förr än bestämdt var?»
»Åh, nej! En sådan lycklig förändring händer inte mig.»
Tillbakavisad på denna punkt, ansåg jag mig böra byta om samtalsämne, och öfvergick till skolan och mina lärjungar.
»Mary Garrets mor är nu på bättringsvägen, och Mary kommer åter till skolan i morgon, och i nästa vecka får jag fyra nya flickor från gjuteriet. De skulle ha kommit i dag, om inte snövädret hade varit.»
»Ja så!»
»Mr Oliver betalar för två af dem.»
»Gör han det?»
»Han tänker gifva hela skolan en traktering till jul.»
»Det vet jag.»
»Kommer den planen från er?»
»Nej.»
»Från hvem då?»
»Från hans dotter, förmodar jag.»
