syften, för hvilka jag ej hade någon naturlig kallelse. Han sökte lyfta mig till en höjd, som var mig omöjlig att hinna, och det var mig en ständig pina att arbeta för ett mål, som jag ej kunde uppnå. Saken var lika omöjlig, som att bilda mina oregelbundna ansigtsdrag till likhet med hans sköna, klassiska form, eller gifva mina i grönt skiftande ögon samma mörkblå färg och dystra, högtidliga glans som hans egna.
Men det var icke blott hans öfverlägsenhet som nedtryckte mig för närvarande. På den senaste tiden hade jag ej haft svårt för att se nedslagen ut. Det var tanken på och bekymmer för mr Rochester som nu mer än någonsin plågade mig.
Kanske tror du, käre läsare, att jag under dessa mitt ödes vexlingar glömt mr Rochester. Men långt derifrån. Hans bild stod ännu ständigt framför mig, emedan den ej var en töckengestalt, som solstrålarna kunde upplösa, eller en ritning i sanden, som stormen kunde bortsopa, utan en inskrift, ristad i en marmortafla, hvilken varar så länge som sjelfva marmorn. Längtan att få veta hvad som blifvit af honom trängde sig på mig öfverallt. När jag var i Morton, förföljdes jag af denna tanke så snart jag lemnat skolrummet, och nu vid Moor-House rufvade jag öfver den under nattens timmar.
Under loppet af min brefvexling med mr Briggs angående testamentet, hade jag frågat honom, om han kände till något rörande mr Rochesters vistelseort och helsotillstånd; men han var, såsom S:t John förmodat, fullkomligt okunnig derom. Derefter skref jag till mrs Fairfax, med anhållan om upplysningar derom. Med säkerhet hade jag räknat på att af henne få snart och upplysande svar, men till min förvåning kom intet sådant, och när två månader förflutit sedan jag skref, utan att jag hörde ett ord till svar, steg min oro och nedslagenhet till sin höjd.
Ännu en gång skref jag, emedan jag tänkte mig den möjligheten, att mitt förra bref ej kommit henne till handa. Men äfven detta var fruktlöst: icke en rad, icke ett ord! Jag väntade förgäfves ett halft år och fann då att jag icke hade något mera att hoppas.
Våren hade nu kommit i all sin prakt och skönhet, men jag kunde ej njuta deraf. Sommaren nalkades. Diana
