Sida:Jane Eyre (sv).djvu/521

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
247
jane eyre.

befalde, lifvet syntes mig en obetydlighet, dödens portar öppnades och läto mig kasta en blick in i evigheten: det förekom mig så gifvet att jag för den eviga sällheten ögonblickligen borde offra den jordiska lyckan. Syner, den ena efter den andra, sväfvade för mina ögon.

»Skulle du nu kunna bestämma dig?» frågade missionären. Med mild röst framstälde han denna fråga och drog mig lika mildt intill sig. O! Huru mycket mäktigare är icke mildheten än styrkan? Jag kunde motstå S:t Johns vrede, men jag böjde mig som ett rör under hans ömhet. Dock kände jag hela tiden, att om jag nu gåfve vika, så skulle jag förr eller senare bli straffad för den motsträfvighet jag förut visat. Hans natur var icke förändrad genom en timmes andaktsfull bön, den var endast för ögonblicket mera högstämd.

»Jag kunde bestämma mig», svarade jag, »om jag endast hade visshet; om jag bara vore öfvertygad om, att det är Guds vilje, att jag skall gifta mig med er, skulle jag kunna besluta mig dertill nu och på detta ställe — det måtte sedan hända mig hvad som helst!»

»Mina böner äro hörda!» utropade S:t John. Han tryckte sin hand fastare på mitt hufvud, som om han utkorat mig till sin egen; han slog sin arm omkring mig, nästan som om han älskat mig (jag säger nästan, ty jag kände skilnaden, jag visste hvad det ville säga att vara älskad; men i likhet med honom hade jag utelemnat kärleken ur räkningen och tänkte endast på pligten): jag kämpade ännu med mig sjelf, ty ännu hade det icke blifvit ljust i min själ. Innerligt och djupt längtade, jag att göra det som var rätt, och bad Himmelens Herre att visa mig vägen. Jag var mera upprörd än jag någonsin varit, och om det som sedan hände var en följd af detta upphetsade tillstånd, må läsaren dömma.

Det var tyst i huset, ty, som jag tror, hade alla, med undantag af S:t John och jag, gått till hvila. Ljuset höll på att slockna: månskenet uppfylde rummet. Mitt hjerta slog med hastiga och våldsamma slag: jag kunde höra huru det klappade. Plötsligen stod det stilla, till följd af en obeskriflig känsla, som genomfor det och i ögonblicket spred sig till hufvudet och den öfriga kroppen. Denna känsla var icke lik den af en elektrisk stöt, ehuru den var lika