stark och lika skakande: den verkade på mina sinnesorganer på ett sådant sätt, att deras högsta liflighet, jemförd med verkan häraf, blott tycktes varit en dvala, ur hvilken de nu rycktes och tvungos till verksamhet. Sinnenas uppfattningsförmåga stegrades till det yttersta: ögon och öron tycktes vänta något, under det hela min kropp skälfde.
»Hvad har ni hört, Jane, hvad har ni sett?» frågade S:t John. Jag såg ingenting, men jag hörde en röst någonstädes ropa:
»Jane, Jane, Jane!»
»O, Gud! hvad är detta?» utbrast jag flämtande.
Jag hade lika gerna kunnat säga: »hvem är det?» ty ljudet kom icke från rummet eller från huset eller från trädgården: icke heller kom det nedifrån eller uppifrån. Jag hade hört det, så mycket var säkert, men hvarest eller hvarifrån, det blir för mig ständigt en gåta. Och stämman var en mensklig varelses, en välkänd och kär stämma, Edvard Fairfax Rochesters, och den ljöd till mig i en ton af smärta och ångest, lidelsefullt klagande och manande.
»Jag kommer!» utbrast jag. »Vänta på mig! O! jag skall komma.»
Jag skyndade till dörren och såg ut i korridoren: der var mörkt. Jag sprang ut i trädgården: icke heller der märktes någonting.
»Hvar är ni?» utropade jag.
Kullarnas eko återgaf min fråga. Jag lyssnade. Vinden susade sakta genom träden: midnattens tystnad och hedens ödslighet gåfvo mig intet svar.
»Bort med all vidskepelse!» tänkte jag för mig sjelf, då jag kände en viss spökrädsla komma öfver mig. »Detta är ingen synvilla, inte heller något underbart: det är naturens verk. Hon har blifvit tagen i anspråk, och har gjort inte ett underverk, utan sitt bästa.»
Jag slet mig lös från S:t John, som hade följt mig och ville hålla mig tillbaka. Det var nu min tur att spela hufvudrollen. Mina krafter voro satta i rörelse och stegrade till högsta grad. Jag tillsade honom att hålla inne med alla frågor och anmärkningar och bad honom lemna mig, emedan jag ville och måste vara allena. Utan invändning efterkom han min begäran. Der energi är för
