visserligen, som sagdt, ursäktligt; men emellertid hade det sina svåra följder med sig; ty när mrs Poole var djupt insomnad, sedan hon tagit sig sin styrkedryck, brukade den vansinniga, som var slipad och listig som tusan, passa på och ta nycklarne ur hennes ficka, gå ut ur sitt rum och vandra omkring i huset och göra hvarjehanda vilda streck, som kunde falla henne i sinnet. Det påstods, att hon en gång hållit på att bränna upp sin man i hans egen säng; men jag känner inte till hur det var med den saken. Den der olycksnatten satte hon emellertid först eld på sängomhängena i rummet näst intill sitt eget, och gick sedan ner i andra våningen, in i det rum som förut varit guvernantens — (det såg nästan ut som hon anat hur sakerna förhöllo sig och hyst något agg till henne) och tände på bädden der: men lyckligtvis var det ingen som sof deri. Guvernanten hade rymt två månader förut, och oaktadt allt hvad mr Rochester sökte efter henne, som om hon varit det dyrbaraste föremål i hela verlden, fick han ändå inte reda på det ringaste spår efter henne. Han blef nu riktigt vild, och så beskedlig han annars var, så blef han nu nästan vådlig, sedan han förlorat henne. Han ville nu vara alldeles ensam. Han skickade hushållerskan, mrs Fairfax, bort till hennes slägtingar, sedan han likväl först anslagit en lifränta åt henne; hvilket hon också förtjente, ty hon var en mycket bra menniska. Miss Adèle, en ung myndling han hade, skickades i skolan. Och sedan afbröt han allt umgänge med herrskaperna här omkring, och stängde sig inne, som en eremit.»
»Huru! Lemnade han då inte England?»
»Lemna England! Jo, det ska man se! Han gick inte så mycket som utom dörrn en gång, undantagandes om nätterna, då han ströfvade omkring i trädgården eller annars utomkring, som om han varit ett spöke eller mistat sitt förstånd — hvilket jag för min del också tror att han verkligen hade gjort; ty man kunde aldrig se en dugtigare och raskare och mera klipsker karl än han var, innan den der myggan till guvernant kom för hans ögon. Han var inte, lik mängden, begifven på vin och spel och dylikt, och inte var han så särdeles vacker heller, men en karl för sin hatt var han, det är säkert. Jag kände honom allt ifrån han var en liten pojke, förstår ni; och för min del har jag
