Sida:Jane Eyre (sv).djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
52
jane eyre.

Klockan i skolsalen slog nio; miss Miller lemnade den henne omgifvande gruppen, och ställande sig i midten af rummet, ropade hon:

»Tystnad! Till edra platser!»

Skoltukten segrade; inom fem minuter var den förvirrade hopen skingrad och ordnad; sorlet och pratet hade tystnat. Öfverlärarinnorna hade åter intagit sina platser; men likväl tycktes alla vänta på någon. Uppradade på bänkar längs väggarna af rummet, sutto de åttio flickorna helt raka och orörliga; en högst egen anblick bildade denna samling; alla med håret slätt tillbakakammadt från ansigtet, så att ingen enda lock var synlig; alla klädda i bruna, höghalsade klädningar, med en liten remsa kring halsen; alla försedda med små påsar af lärft (till formen liknande en Högländares börs), som voro fästa framtill på deras klädningar och ämnade att begagnas som sypung; alla buro de äfven ullstrumpor och grofva skor med messingspännen. Omkring tjugu af dem, som voro klädda i denna drägt, voro fullvuxna flickor eller rättare sagdt unga qvinnor. Det klädde dem illa och gaf ett löjligt utseende äfven åt dem som sågo bäst ut.

Jag var ännu sysselsatt med att se på dem och att stundtals äfven betrakta lärarinnorna — bland hvilka ingen egentligen behagade mig, ty den feta och fryntliga var nog grof och lunsig, den mörka såg butter ut, utländskan temligen sträf och tvär, och den stackars miss Millers ansigte var rödfnasigt, väderbitet och bar spår af trötthet och öfveransträngning; — då, under det att mina blickar vandrade från ansigte till ansigte, alla flickorna på en gång reste sig upp.

Hvad var då på färde? Jag hade icke hört någon befallning gifvas; jag kände mig helt förvirrad. Innan jag hunnit sansa mig, hade alla åter satt sig; men mina blickar följde samma riktning som alla de andras och stannade slutligen på den person, som qvällen förut hade emottagit mig. Hon stod vid nedra ändan af det långa rummet, vid spiseln; ty det fanns två sådana i rummet, en vid hvardera ändan. Tyst och med allvarsam blick öfversåg hon de tvenne raderna af flickor. Miss Miller nalkades henne och tycktes fråga henne något; sedan hon