mottagit hennes svar, gick hon tillbaka till sin plats och sade högt:
»Första klassens monitör, tag fram globerna!»
Under det att denna befallning utfördes, gick det sist inkomna fruntimret långsamt uppför rummet. Förmodligen måtte jag hafva vördnadens organ betydligen utbildad, ty jag minnes ännu med hvilken känsla af beundrande vördnad jag med mina blickar följde hennes steg. Sedd nu vid fullt dagsljus, var hon lång, vacker och välväxt. Hennes mörkbruna ögon, ur hvilka blott godhet och välvilja talade, med sina långa ögonhår och de mörka, fint penslade ögonbrynen, förhöjde ännu mer hvitheten af hennes höga, ädla panna. Vid tinningarna var det kastanjebruna håret sammanfäst i stora bucklor, enligt den tidens bruk, då man hvarken nyttjade alldeles slätkammadt hår eller långa lockar. Hennes klädning, äfven efter tidens mod, var af mörkrödt ylle, med ett slags spansk bård nedomkring af svart sammet; ett guldur (dylika pjeser voro den tiden icke så vanliga som nu) var fäst vid hennes skärp. Må läsaren sedan, för att fullända taflan, tänka sig fina anletsdrag, en klar och genomskinlig hy, om ock kanhända något blek, en ståtlig min och hållning, och han skall, åtminstone så tydligt som ord kunna säga, hafva en riktig föreställning om miss Temple’s utseende, — Maria Temple, såsom jag sedermera fick se hennes namn skrifvet i en bönbok, hvilken jag fick mig anförtrodd att bära till kyrkan.
Förestånderskan för Lowoods uppfostringsanstalt (ty detta var miss Temple’s befattning) tog plats framför ett par glober, som voro uppstälda på ett af borden, och sedan hon ropat till sig första klassen, började hon att gifva dem en lektion i geografi. De lägre klasserna blefvo kallade till lärarinnorna. Och nu fortgingo för en timme repetitioner i historia, grammatik, m. m.; derefter följde skrifning och räkning, och åt några af de äldre flickorna gaf miss Temple lektioner i musik. Början och slutet af hvar lektion tillkännagafs af klockan, hvilken slutligen slog tolf. Förestånderskan reste sig upp.
»Jag har några ord att säga till eleverna,» sade hon.
Det efter lektionernas slut vanliga bullret var redan nära att bryta ut; men vid ljudet af hennes röst inträdde den djupaste tystnad. Hon fortfor:
