Sida:Jane Eyre (sv).djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54
jane eyre.

»Ni fingo i morse en frukost, som ingen af er kunde äta. Ni måste således vara hungriga, och jag har derföre nu sagt till om bröd och ost åt er alla.»

Lärarinnorna sågo på henne med ett slags förvåning.

»Det sker på mitt ansvar,» tillade hon, i det hon vände sig till dem och derefter genast lemnade rummet.

Strax derefter blef brödet och osten inburna och utdelade, till hela skolans stora glädje och vederqvickelse. Och nu gafs befallningen »Till trädgården!» Hvar och en satte på sig en grof halmhatt, med band af färgadt bomullstyg, och en kappa af grå boj; jag blef på samma sätt utstyrd, och följande med strömmen, befann jag mig snart i fria luften.

Trädgården var en stor instängd plats, omgifven af så höga murar, att de utestängde hvarje skymt af utsigt öfver det omgifvande landskapet. En täckt veranda sträckte sig nedåt ena sidan, och breda gångar omgåfvo en stor plan i midten, indelad uti en mängd små blomstersängar; dessa parterrer voro anvisade åt eleverna att sköta, och hvar och en parterr hade sin egarinna. När de voro höljda af blommor, togo de sig säkert ganska bra ut; men nu, i slutet af januari, var allt vissnadt och förfruset. Jag darrade af köld der jag stod och såg mig omkring: det var en kall och ruskig dag för att vistas ute i fria luften; det regnade väl icke, men en tjock och genomträngande dimma hade lägrat sig öfver nejden, oeh marken var genomdränkt och uppblött af gårdagens regnfloder. De större och starkare bland flickorna sprungo omkring och värmde sig under lifliga lekar; men åtskilliga bleka och magra gestalter trängde sig tillhopa i verandan, för att der söka skydd och värme; och då den fuktiga dimman trängde sig in och lade sig öfver deras skälfvande lemmar, hörde jag ofta från denna grupp ljudet af en ihålig hosta.

Ännu hade jag icke talat till någon, och ej heller tycktes någon bry sig om mig. Jag stod der ensam för mig sjelf, men jag var van vid denna känsla, och den nedtryckte mig ej så särdeles. Jag stödde mig mot en pelare i verandan, svepte min gråa kappa tätt omkring mig och försökte att glömma både den yttre kölden och den inom mig gnagande hungern samt öfverlemna mig åt nöjet att se och tänka. Mina tankar voro emellertid alltför