Sida:Jane Eyre (sv).djvu/86

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
80
jane eyre.

underkasta mig att få min arm sönderkrossad, eller låta en tjur stånga mig eller ställa mig bakom en ursinnig häst och låta hans hofvar träffa mitt bröst —»

»Tyst, Jane! du tänker för mycket på menniskors kärlek, du är för häftig, för våldsam i dina känslor. Den mäktige Gud, som skapade dig och gaf dig lif af sitt lif, har försett dig med andra hjelpmedel än ditt eget svaga jag eller andra skapade varelser, lika svaga som du. På andra sidan denna verld och detta menniskoslägte fins det en osynlig verld och ett andarnes rike; denna verld omgifver oss ständigt, ty den är öfverallt, och dessa andar vaka öfver oss, ty deras uppdrag är att vårda sig om oss. Och om vi också dö i smärta och skam, om vi på alla sidor mötas af föraktet, om vi krossas af hatet, så se dock englarna våra plågor, de känna vår oskuld (om vi verkligen äro oskyldiga, såsom jag vet att du är det till denna beskyllning, som mr Brocklehurst upprepat i andra hand från mrs Reed, ty jag läser om en sann och uppriktig natur i dina varma, lifliga blickar och på din klara, rena panna), och Gud väntar endast på andens skilsmessa från kroppen, för att gifva oss belöningens strålande krona. Hvarföre skola vi då någonsin låta modet sjunka, låta olyckan nedtrycka oss i stoftet, då detta lif är så snart förbi, och då döden är en så säker väg till lyckan — till saligheten?»

Jag var tyst. Helenas ord hade lugnat mig, men i detta lugn, som hon meddelat mig, låg tillika en obeskriflig sorgsenhet. Jag erfor, under det hon talade, ett smärtsamt intryck, men jag kunde icke reda för mig hvarifrån det kom; och då hon, sedan hon slutat att tala, andades hastigt en stund och fick ett kort anfall af en dof och häftig hosta, glömde jag i ögonblicket mina egna sorger for att med en obestämd ångest tänka på henne.

Med hufvudet hvilande mot Helenas skuldra, slog jag mina armar omkring hennes lif; hon drog mig sakta till sig och vi lutade oss mot hvarandra under djup tystnad. Men icke länge hade vi suttit så, förrän en annan person inträdde i rummet. Några tunga skyar, af en stormvind bortsopade från himlen, lemnade månen fri och klar, och dess ljus, som strömmade in genom ett fönster bredvid oss, kastade sitt fulla sken både på oss och personen som närmade sig, i hvilken vi på en gång igenkände miss Temple.