»Jag kommer för att träffa dig, Jane Eyre,» sade hon; »jag önskar, att du måtte komma upp i mitt rum; och då Helena Burns nu är hos dig, så kan äfven hon komma med.»
Vi gingo. Följande miss Temples ledning, trefvade vi genom flera mörka och krokiga gångar och stego uppför en trappa, innan vi kommo till hennes rum. En vänlig eldbrasa flammade i kaminen, och allt såg gladt och trefligt ut. Miss Temple tillsade Helena Burns att sätta sig i en låg länstol på ena sidan af spiseln; sjelf tog hon en annan och vinkade mig till sig.
»Är det öfver nu?» frågade hon och såg mig i ögonen. »Har du gråtit bort din sorg nu?»
»Jag är rädd, att den aldrig skall förgå.»
»Hvarföre det?»
»Derföre att jag blifvit orättvist anklagad; och ni, miss Temple, och alla andra kunna inte annat än anse mig för stygg och dålig.»
»Vi skola anse dig för hvad du sjelf visar dig vara, mitt barn. Fortfar att uppföra dig som en bra och god flicka, och jag skall tro dig vara snäll och god.»
»Skall ni det verkligen, miss Temple?»
»Ja, min flicka,» sade hon och slog sin arm omkring mig. »Och säg mig nu hvem det fruntimret är, som mr Brocklehurst kallade för din välgörarinna.»
»Mrs Reed, min morbrors hustru. Min morbror lemnade mig vid sin död i hennes vård.»
»Antog hon sig dig inte af egen fri vilja?»
»Nej; hon var tvärtom ledsen att ha nödgats göra det; men min morbror hade, såsom jag ofta hört tjenstfolket säga, före sin död tagit det löfte af henne, att hon alltid skulle vårda sig om mig.»
»Nåväl, Jane, du vet ju förut, eller också skall jag tala om för dig, att när någon blir tilltalad för ett brott, så bör det alltid vara honom tillåtet att tala till sitt försvar. Du har nu blifvit anklagad för lögn och falskhet; försvara dig derföre inför mig så godt du kan. Berätta allt, som du kan draga dig till minnes; men tala endast sanning, lägg ej till något och öfverdrif ingenting.»
I djupet af mitt hjerta beslöt jag att tala så sansadt och sanningsenligt som möjligt. Sedan jag betänkt mig några
