minuter, för att bringa i så god ordning och så stort sammanhang som möjligt hvad jag hade att säga, berättade jag henne historien om min sorgliga barndom. Utmattad som jag var af sinnesrörelse, var mitt språk mycket ödmjukare än det brukade vara, då jag vidrörde detta bedröfliga ämne; och med Helenas varning i mitt minne, att taga mig till vara för hämdgirighetens låga känsla, inlade jag i min berättelse långt mindre galla och bitterhet än vänligt. På detta sätt sansad och förenklad, blef den ock mer trovärdig, och jag kände, medan jag talade, att miss Temple fullkomligt trodde mig.
Under fortgången af berättelsen hade jag omnämt mr Lloyd, som kom för att se om mig efter min svimning; ty jag kunde aldrig glömma den för mig förskräckliga tilldragelsen i röda kammaren. Och vid denna beskrifning brusade mina känslor åter upp och voro nära att bryta alla band; ty ingenting kunde i mitt minne mildra den outsägliga ångest, hvilken sammanpressade mitt hjerta, då mrs Reed med hån afslog min vilda bön om förskoning och för andra gången instängde mig i det mörka och hemska rummet.
Jag hade slutat min berättelse. Miss Temple betraktade mig under tystnad några minuter; derpå sade hon:
»Jag känner mr Lloyd något litet; jag vill skrifva till honom, och om hans svar öfverensstämmer med dina uppgifter, skall du blifva offentligt frikänd för den mot dig gjorda beskyllningen. Inför mig, Jane, står du redan nu ren från alla misstankar, och jag frikänner dig fullkomligt».
Hon kysste mig och höll mig qvar bredvid sig; och der var jag också väl belåten att få stå qvar, ty jag kände en barnslig glädje vid att betrakta hennes ansigte, hennes klädsel, hennes vackra, hvita panna, hennes mjuka, glänsande lockar, hennes mörka, strålande ögon. Hon vände sig derefter till Helena Burns.
»Huru mår du i afton, Helena? Har du hostat mycket i dag?»
»Inte alldeles så mycket, skulle jag tro.»
»Och smärtan i ditt bröst?»
»Den är något bättre.»
Miss Temple steg upp, tog hennes hand och undersökte pulsen. Hon återvände derefter till sin plats, och
