44
ehuru det icke var blomningstid.[1] Och de läto ett regn af blommor falla öfver den fullkomlige för att ära honom. Och ett regn af himmelska blommor föll ur skyn öfver den fullkomlige för att visa honom ära; himmelskt sandelpulver föll ur skyn, gudarnes instrument hördes i himmelen, himmelska sånger ljödo till den fullkomliges ära.
Då talade den helige till den ärevördige Ananda: ’dessa tvillingträd stå i full blom, Ananda, ehuru det icke nu är blomningstid. Och de låta ett regn af blommor falla öfver den fullkomlige för att ära honom. Och ett regn af himmelska blommor faller ur skyn öfver den fullkomlige för att visa honom ära; himmelskt sandelpulver faller ur skyn, gudarnes instrument höras i himmelen, himmelska sånger ljuda till den fullkomliges ära. Men det är icke genom allt detta, Ananda, som den fullkomlige hedras, upphöjes, högaktas och äras. Utan när en munk eller en nunna eller en lekmannabroder eller syster lefver i enlighet med läran och reglerna, lefver rätt och för en helig vandel, då blir den fullkomlige hedrad, upphöjd, högaktad och ärad. Därföre, Ananda, bören I lära dem: ’lefven i enlighet med läran och föreskrifterna, lefven rätt och fören en helig vandel!’
Under dessa stunder stod den ärevördige Upavāna framför den helige och fläktade honom. Då sade den helige i sträng ton åt den ärevördige Upavāna: ’gå undan, munk, stå icke där framför mig! Därvid tänkte den ärevördige Ananda: ’denne ärevördige Upa-
- ↑ Om man följer texternas uppgifter, bör Buddha ha dött ungefär vid jultiden.
