Hoppa till innehållet

Sida:Jarl Charpentier Buddha 1910.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

66

intet världsligt kan vinna fäste i själen. Och då döden kommer och kroppen upplöses, ingår själen, som för evigt är befriad från återfödelsens lag, i nirvāna.

Hvad betyder nu detta mycket omskrifna och omtvistade ord? I själfva verket betyder det intet annat än ’utslocknande’, och då lifvet i gamla texter ofta liknas vid en ljuslåga, så liknas också lågans utslocknande vid nirvāna. Att ordet i den ursprungliga buddhismen aldrig inneburit några sådana föreställningar, som dem vi pläga förbinda med ordet ’paradis’, d. v. s. ett hemvist för öfversinnliga njutningar och fröjder, är alldeles tydligt och klart. Det är först en långt senare utveckling af den buddhistiska läran, som kanske ursprungligen i följd af missförstånd och sedan i följd af ett länge kändt behof efter att innefatta något mer under ordet nirvāna än blott och bart en förintelse i glödande färger utmålat den salighet, som stod den fullkomligt förlossade till buds.

Buddha har öfverhufvudtaget så litet som möjligt befattat sig med metafysiska frågor af den orsak, att han icke ansåg dem vara af någon vikt för det mål, han uppställt för sin lära, människans förlossning från ständig födelse och död. Trots upprepade förfrågningar från både lärjungar och motståndare har han därföre undvikit att gifva svar på, huruvida en förlossad människas själ existerade efter döden eller icke, troligen emedan han med sin alltigenom praktiska läggning visste, att dylika svar endast skulle gifva upphof till oändliga och onyttiga diskussioner och blott leda till söndring inom samfundet. Typiska för hans metod i detta