fall äro ett par dialoger, som anföras i en af buddhismens äldsta urkunder. Låt oss höra några stycken ur dem:
«Så har jag hört. En gång uppehöll sig den helige vid Sāvatthi, i Jetavana, Anāthapinḍikas park. Och då nu den ärevördige Mālunkyāputta satt ensam, försänkt i kontemplation, uppstod i hans sinne denna tanke: ’följande frågor har den helige icke klargjort, lämnat åsido, visat ifrån sig, nämligen: är världen evig, eller är den icke evig? är världen ändlig, eller är den oändlig? äro själ och kropp identiska, eller äro de olika hvarandra? existerar den fullkomlige efter döden eller gör han det icke? eller existerar och på samma gång icke existerar den fullkomlige efter döden, eller gör han hvarken det ena eller det andra? Dessa frågor har den helige icke klargjort, och det behagar mig icke, det bjuder mig emot. Därför vill jag gå till den helige och ställa dessa frågor till honom. Om han nöjaktigt besvarar dem, då vill jag hos honom föra en helig vandel, men om han icke gör det, då vill jag förkasta hans undervisning och återvända till världen’.
Och framemot kvällen reste sig den ärevördige Mālunkyāputta upp, gick till den helige, hälsade honom vördnadsfullt och satte sig ned bredvid honom. Och den ärevördige Mālunkyāputta talade till den helige: ’då jag satt ensam, försänkt i kontemplation, uppsteg i mitt sinne denna tanke: ’följande frågor har den helige icke klargjort (som ofvan till:) då vill jag förkasta hans undervisning och återvända till världen. Om därföre den helige vet, att världen är evig, må då den helige säga mig det, och om den helige vet, att världen icke är evig, må då den helige säga mig det. Men om den helige icke vet, om värl-
