bli tal i den äldre, rena läran: efter sitt ingående i nirvāna existerade han icke vidare på ett för mänsklig tanke fattbart sätt och kunde följaktligen heller icke på något sätt ingripa i detta jordiska lif.
I stället för den kristna bönen, det varmaste och vackraste uttrycket för en fast och innerlig trosförvissning, har buddhismen satt tankens koncentration på de viktigaste punkterna inom läran. Genom att i tillbakadragenhet från världen underkasta sig ett visst mått af späkningar och i ett gradvis skeende stigande rikta sina tankar på de ädla sanningarna, på läran om, att allt varande också är lidande och att allt som blifvit till också skall förintas, uppnår den rätte buddhisten det själslugn och den fasta förvissning om, att han vunnit befrielse från allt jordiskt, som icke af någonting låter sig rubbas. Gentemot de prof på en tro, som kan försätta berg, gentemot den oändliga kärlek och hängifvenhet för Gud, hvaråt den kristna bönen kan gifva uttryck, verkar denna kyliga, indifferenta tillbakadragenhet, denna klara och lidelsefria spekulation nästan afskräckande. Och ännu mer främmande blir denna andens ’försänkning’, när vi gå den närmare in på lifvet.
Hvarifrån den indiska askesen leder sitt ursprung, om den fotar i dunkla föreställningar hos halfvilda naturfolk, hvilka öfvertagits och utvecklats af de kulturellt högre stående hinduerna, eller om den verkligen, som Deussen menar, är en naturlig omsättning i praktiken af läran om den individuella själens identitet med världssjälen hos upanishad-filosoferna, är i detta sammanhang likgiltigt. Säkert är, att en systematiserad asketism har mycket gamla anor i Indien och säkert
