86
i sina hufvuddrag var utbildad före Buddhas tid. Genom öfverdrifna späkningar i förening med tankens koncentrerande på ett eller annat objekt ansåg man sig kunna höja sig till allt högre grader af vetande och öfvernaturlig kraft. Man kunde på denna väg förvärfva förmågan att flyga, att göra sig osynlig, att på samma gång uppträda på flera ställen o. s. v. Denna asketiska praxis upptogs nu till en viss grad af Buddha och införlifvades med hans lära; visserligen spelade för honom vinnandet af underbara egenskaper icke hufvudrollen, men han var dock i viss mån barn af sin tid, så att han icke alldeles förkastade dylika ting. Tvärtom berätta de buddhistiska texterna ganska ofta både om Buddha och hans lärjungar, att de t. ex. på ett ögonblick förflyttade sig långa sträckor genom luften o. s. v. Men Buddha använde hufvudsakligen dessa metoder att försätta sig i ekstatisk kontemplation för att ernå den högsta och fullkomligaste insikt; det fanns på denna väg mot målet icke mindre än fyra stadier, under hvilka det yttre medvetandet mer och mer försvann allt under det andens klarsynthet blef större och större. I det fjärde stadiet befann man sig nära det tillstånd, som föreställes ha varit karakteristiskt för existensen i nirvāna. I boken om Buddhas död, hvarur stycken förut anförts, ha vi en noggrann skildring af, hur den helige, sedan han talat det sista ordet till sina lärjungar, genomgick de fyra olika stadierna af ekstatisk kontemplation och därefter höjde sig till än högre stadier, där efter hvartannat hans sinne vann klarhet om rummets oändlighet, medvetandets oändlighet o. s. v. ända till dess han inträdde i det tillstånd, där hvarje känsla
