och förnimmelse upphör. Detta liknar för en yttre betraktare döden, men är dock endast ett slags kroppslig och andlig dvala, under hvilken själen helt och hållet är lösgjord från hvarje förbindelse med kroppen och sinnena. Från detta högsta stadium sänkte han sig därefter ånyo ända ned till ekstasens första grad, steg därefter åter till den fjärde och gick från denna omedelbart in i nirvāna. Dessa skematiska indelningar och beskrifningar af olika andliga tillstånd, som för en hindu förefalla helt naturliga och ingå i det allmänna medvetandet i Indien, måste nödvändigtvis synas oss tämligen frånstötande. Mindre är ju detta dock fallet med buddhismens asketiska praxis, hvilken tack vare det, att mästaren själf pröfvat på det omåttliga själfplågandet och funnit dess värdelöshet, blifvit långt mindre öfverdrifven och fantastisk än den, som utvecklats och fortfarande användes af en del indiska fakirer. Att skildra deras förfarande ingår emellertid icke i planen för föreliggande arbete.
På samma sätt som vi här ofvan omtalade, att en rätt braman indelade sitt lif i fyra afdelningar, i det han var lärjunge hos en vedalärare och därefter i tur och ordning lefde som husfader, som eremit och till sist som tiggarmunk, indelar också Buddha sina trogna i fyra olika afdelningar alltefter den större eller mindre grad af helighet, de uppnått. Redan den, som tillkännagifvit sin önskan att blifva en lärjunge, och uttalat den öfliga bekännelseformeln: ’jag tager min tillflykt till Buddha, till läran och till församlingen’, hade kommit in på frälsningsvägen, hade ’råkat in i strömmen’, som den buddhistiska termen lyder; ty att föreställa sig lifsloppet under bilden af en flod eller ett