110
sig. Hon var inte mer än nitton år — varför hon tog mig, det vete Gud.
Ja, och så var jag rasande svartsjuk, och det roade henne, och ju mera svartsjuk hon gjorde mig, ju mera förälskad blev jag. Kanske berodde det mest på min manliga fåfänga — jag hade nu fått en käresta som flirtade åt alla håll. Jag var ju mycket grön den tiden. Och jag ville naturligtvis att hon skulle vara upptagen bara av mig — det var antagligen en mycket obillig fordran, sådan som jag var då för tiden. Som sagt, Gud må veta vad Titti ville med mig.
Hemma ville de att det skulle vara hemligt, därför att vi voro så unga. Titti hade velat att vi skulle eklatera, och så menade hon, då jag fann att hon var för upptagen av andra, att när det skulle vara hemligt kunde hon ju inte vara jämt tillsammans med mig.
Ja, så kom hon då hem och mor och hon grälade jämt — trätte värre än — Titti rent av hatade mor. Det hade nog för resten blivit detsamma vem jag än förlovat mig med. För mor var det nog att hon var min fästmö. Ja, och så slog Titti upp —»
»Var ni mycket bedrövad då?» frågade Jenny lågt.
»Ja, det var jag. Jag övervann det egentligen inte förrän här nere. Men det var visst mest min fåfänga som led. För om jag hade älskat henne, så måste jag ju till exempel ha önskat att hon skulle bli lycklig, då hon gifte sig med en annan. Inte samt? Men det gjorde jag inte alls —»
»Det hade väl också varit höjden av ädelmod», sade Jenny och log.
»Jag vet inte, så borde man väl känna, om man verkligen älskar. Inte sant? Men vet ni vad jag tycker är underligt? Det är att mödrar alltid äro så lite vänligt stämda mot sina söners utvalda? För det äro de alltid.»
»En mor tycker väl att ingen kvinna är god nog åt hennes son.»
