Sida:Jenny 1920.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121

hjärtat vilt av längtan efter sol och översvämmande ljus och förtärande hetta. Ingen av de där ledsamma, klara, ändlösa, förtärande vårkvällarna hemma. När soldagen var förbi så föll natten så lugnt och jämnt — svalkan kom i följd med mörkret och lockade bara till trygg och lugn sömn mellan de varma, lysande dagarna — var dag litet varmare än den förra, var dag med litet flera blommor över Campagnan, som inte var grönare än i går och ändå så mycket grönare och mjukare än för en vecka sedan.

Och så hade också hennes kärlek kommit. Var kväll hade hon längtat litet mer efter nästa soldag med honom utanför murarna. Och så småningom vände sig hennes längtan allt mera efter honom och hans unga, varma kärlek. Hon hade tagit emot hans kyssar därför att det fröjdat henne, och dag efter dag hade deras kyssar blivit allt flera — till sist hade allt tal mellan dem tystnat, och det blev bara kyssar.

Hon hade sett att han blev mera vuxen och manlig med var dag — hans osäkerhet, den gled liksom av honom; den plötsliga nedslagenheten kom aldrig över honom nu mera. Och hon själv blev säkrare, varmare, gladare. Det var inte hennes ungdoms kyliga, stridbara självsäkerhet, men en hjärtlig trygghet — hon var inte längre misstänksam mot livet som inte ville foga sig efter hennes drömmar — nu tog hon tillitsfullt mot var dag, i glad förväntan att det oförutsedda var gott och kunde vändas till godo.

Varför skulle inte kärleken kunna komma sålunda — långsamt som en värme, vilken steg dag från dag och gav sig tid till att tina upp och tränga igenom — därför att hon förut hade trott att den skulle komma som ett oväder, vilket i ett nu skulle skapa om henne till en människa som hon själv inte kände — och som hennes gamla vilja inte hade någon makt över.

Och Helge — han tog så oändligt blitt och lugnt emot