122
denna kärleks långsamma, sunda tillväxt. Var kväll, som de sagt varandra godnatt hade hennes hjärta varit varmt av tack mot honom därför att han inte bett henne om mera, än hon kunde ge den dagen.
Å, om de bara hade kunnat bli här — till maj, till sommaren, hela sommaren. Och om deras kärlek fått mogna här nere, tills de helt tillhört varandra, så självgivet, som de närmat sig till varandra nu.
Bo tillsammans någonstans uppe bland bergen i sommar. Det där med giftermålet kunde de ju ordna här i staden sedan — eller hemma till hösten. Naturligtvis gifte de sig på vanligt sätt eftersom de höllo av varandra —
När hon tänkte på att de skulle resa hem var det som om hon varit rädd för att vakna ur en dröm.
Men det var ju dumheter. De höllo ju så gränslöst av varandra. Nej, hon tyckte inte om allt det där bråket med förlovning och besök hos familjen och allt sånt där. Men det var ju bagateller.
Men evig tack för den blida våren här nere som fört dem samman så stilla och varligt — de två ensamma ute på den vårgröna Campagnan, mellan tusenskönorna.
»Tror du inte att Jenny kommer att ångra sig en dag,
att hon har förlovat sig med den där Gram?» frågade
Fransiska Gunnar Heggen en kväll då hon satt uppe hos
honom.
Heggen vred och vände på sin cigarr. Han uppdagade en sak — det hade aldrig fallit honom in att det låg något indiskret i att dryfta Fransiskas angelägenheter med Jenny. Men att tala om Jennys intimare förhållanden med Fransiska var något annat.
»Kan du begripa vad hon vill med honom?» sporde Fransiska igen.
»Tja! Sådant där begriper man i allmänhet inte, Cesca. I synnerhet inte vad ni vill med den eller den fy-
