Sida:Jenny 1920.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123

ren. Jag tror sannerligen —» han skrattade litet för sig själv.

»Vi går och tror att vi väljer. Men vi liknar våra bröder, de oskäliga djuren mer än vi vill kännas vid, du. En vacker dag äro vi disponerade för att älska — på grund av vår naturliga beskaffenhet. Och sen gör omständigheterna och tillfället resten —»

»Uj!» sade Fransiska och ryckte på axlarna. — »Men hör du, Gunnar — du skulle i så fall vara disponerad jämt då.»

Gunnar skrattade — en smula motvilligt.

»Eller också har jag aldrig varit det — tillräckligt. Jag har aldrig känt den där kritiklösa tron på en kvinna, att hon skulle vara den enda o. s. v. Och det hör också till kärleken — på grund av människans naturliga beskatfenhet.»

Fransiska stirrade tankfullt framför sig.

»Det är visst många gånger så. Men du — det kan hända — det händer, att man förälskar sig i en bestämd människa. Inte bara för tidens och omständigheternas skull. Jag — älskar honom du vet, därför att jag inte förstår honom. Jag kunde inte förstå att en människa kunde vara sådan som han föreföll att vara. Jag väntade alltid att någonting skulle hända som liksom belyste och förklarade allt vad jag såg. Jag letade efter den dolda skatten — och du vet att då blir man som besatt — ju längre man letar. Ännu när jag tänker — att en annan kvinna kan finna den.

Men det finns en och annan som kan älska en människa och inga andra. — Om en människa blir fullkomlig för oss. Kan ge oss allt vad vi har behov av. Har du någonsin varit så förälskad att du har tyckt att allt hos en kvinna har varit riktigt gott och vackert — så att du har älskat allt hos henne?»

»Nej», sade han kort.