124
»Ja, men det är den riktiga kärleken. Tror du inte det? — Och jag skulle ha velat att Jenny hade blivit förälskad på det viset. Men hon kan inte älska Gram så.»
»Jag känner honom i grunden inte, Cesca. Jag vet bara att han inte är så dum som han ser ut till, som man säger. Det vill säga, jag tror att han är mera betydande än han först gör intryck av. Jenny har väl funnit ut vad han i grunden går för.»
Cesca satt tyst ett tag. Hon tände en cigarrett och lät tändstickan brinna ut — följde med ögonen tankfullt lågan.
»Har du inte lagt märke till — han frågar alltid: ’tycker ni inte?’, ’inte sant?’ Eller någonting i den vägen. Tycker du inte det är någonting feminint — eller inte färdigt med honom?»
»Kanske. Men det kan ju vara det som just har verkat tilldragande på Jenny. Hon är ju både stark och självständig. Kanske att hon allra helst älskar en man som är svagare än hon själv.»
»Jag skall säga dig en sak, Gunnar. Jag tror inte att Jenny är så stark och självständig. Hon har bara varit tvungen att vara det — hemma måste hon stödja och hjälpa och hade ingen som stödde sig. Mig måste hon ta hand om för jag är mycket svagare än hon och jag behövde henne. Det har alltid varit någon, som har behövt Jenny. Och nu behöver Gram henne. Ja, hon är stark och säker och hon känner det och ingen ber henne om hjälp förgäves. Men det finns ingen människa, som i längden orkar att alltid ge stöd och aldrig få. Begriper du inte att hon måste bli så förfärligt ensam, när hon alltid skall vara den starkaste? Hon är ensam, och gifter hon sig med den där pojkvaskern, så blir hon aldrig annat. Alla talar vi med Jenny om oss själva, och ingen har hon, som hon kan tala med. Åh, Jenny skulle ha en man som hon kunde se upp till — som hon kunde betrakta som auktoritet — som hon kunde säga till, så och så har jag levat
