138
»Du skall väl ha separatutställning för dig själv då?»
»Jag vet inte riktigt, du — jag har nog tänkt på det.»
Småflickorna hade diskat och Nils hade gjort det
bekvämt åt sig på soffan i vardagsrummet. Fru Berner
och Jenny sutto kvar inne i dotterns rum med en extra
kopp te och en cigarrett.
»Hur tycker du Ingeborg förefaller?» frågade modern ängsligt.
»Hon är frisk och livlig — ser inte så dålig ut heller. Men naturligtvis, det är ju inte att skämta med vid hennes ålder. Vi får se till att hon kommer på landet tills hon blir riktigt frisk igen, mamma.»
»Ingeborg är så söt och snäll alltid — och munter och trevlig. Och så flink i huset. Jag är så rädd för henne, Jenny. Jag tror att hon dansade för mycket i vintras och var för mycket ute och kom för sent i säng. Men jag hade inte hjärta att neka henne något. Du hade det så trist, Jenny, och jag såg nog att du saknade nöjen och glädje. Jag var säker på att både du och pappa skulle ha gett mig rätt, att jag lät barnet roa sig medan hon kunde.» Fru Berner suckade: »Stackars mina små flickor! Slit och arbete, det är ju vad som väntar dem. Vad skall det bli av, om de till på köpet blir sjuka för mig. Jag kan ju göra så lite för dem, barnen mina.»
Jenny böjde sig över modern och kysste tårarna från de vackra, barnsliga ögonen. Och hon lutade sig emot henne — längtan efter att visa ömhet och ta emot ömhet, och hågkomsten av tidigare barndomsdagar och medvetandet om att modern inte hade känt hennes liv, dess sorger förr och lyckan nu utlöste sig i en beskyddande ömhet. Fru Berner tryckte sig till dotterns bröst.
»Seså — inte gråta, mamma — det reder sig nog skall du se. Nu blir jag ju hemma tills vidare. Och så har vi ju lyckligtvis lite kvar av faster Kathrines pengar.»
»Ja, men Jenny, dem måste du ju ha för din utbild-
