164
»Känner ni till det här, fröken Winge?»
»Nej.»
»Inte heller Helge? Hörde ni det inte i Rom? Under min tid sjöng de det över allt där. Jag har några häften med italienska melodier i här.»
Hon gick bort och såg på dem.
»Gör det gott, att jag spelar?», viskade han.
»Ja.»
»Skall jag spela mer?»
»Ja tack!»
Han strök över hennes hand:
»Stackars liten Jenny! Men gå nu — för hon kommer.»
Fra Gram kom in med en bricka med rabarbervin och
småbröd.
»Nej, så roligt att du spelar lite för oss då, Gert. Tycker ni inte att min man spelar vackert, fröken Winge? Har han spelat för er förut?» frågade hon oskyldigt.
Jenny skakade på huvudet.
»Jag visste inte alls att herr Gram spelade —»
»Så förtjusande ni syr —» hon tog Jennys broderi och såg på det. »Jag trodde verkligen att ni konstnärinnor fann det under er värdighet att pyssla med sånt som handarbete. Ett sånt förtrollande mönster — var har ni fått fatt i det — utomlands?»
»Det är bara något, som jag själv har satt ihop.»
»Ja då så. På det sättet är det inte svårt att få vackra mönster — se Aagot, är det inte vackert? Ni är visst en riktig flink tös ni, fröken Winge —», hon klappade Jenny på handen.
Så avskyvärda händer hon har, tänkte Jenny. Små, kortfingrade med naglar, som voro mera breda än långa, liksom utåtbredda.
Helge och Jenny följde först Aagot hem till hennes
pensionat vid Sofiegate. Och så gingo de tillsammans ned
