över Pilestrædet i den blekblå juninatten. Efter regnskuren strömmade det en fadd doft från kastanjeträdens vita blomsterfacklor längs hospitalsmuren.
»Helge», sade Jenny sakta. »Du måste laga så att vi inte ska vara med dem i övermorgon.»
»Det är omöjligt, Jenny. När de har bett dig med och du har sagt ja. Det är för din skull.»
»Å, men Helge! Du kan väl begripa det blir bara otrevligt. Tänk, om vi kunde fara ut ensamma någonstans, Helge. Ha en färd för oss själva, bara vi två. Helge — som i Rom!»
»Du förstår väl att jag inte ville något hellre. Men det blir bara så tråkigt om vi inte vill vara med på deras midsommarfärd.»
»Tråkigt blir det i alla fall», sade hon ironiskt.
»Ja, men det blir mycket värre annars. Herre Gud kan du inte försöka att finna dig i det för min skull. Det är ju inte du som behöver gå mitt upp i det — leva i det där och arbeta i det.»
Han hade rätt, tänkte hon och förebrådde sig bittert, att hon inte kunde vara mera tålmodig. Ja, stackars gossen hennes, han skulle leva och arbeta i det hemmet, där hon knappast kunde härda ut ett par timmar. Och där hade han växt upp och där hade han slitit sig igenom hela sin ungdom.
»Å, Helge! Ja, jag är stygg och egoistisk.» Hon tryckte sig intill honom — trött, plågad och förödmjukad. Och hon längtade efter att han skulle kyssa henne och att de skulle trösta varandra — dem kom det ju inte vid; de hade ju varandra, någonstans långt utanför atmosfären däruppe av hat, misstro och ondska.
Jasminerna doftade ut från gamla trädgårdar, som blivit lämnade kvar nedåt gatan.
»Vi ska nog göra en sådan färd ensamma, vi två, Jenny — en annan dag», tröstade han.
»Men att ni kunde vara så idiotiska», sade han plöts-
