Mot snedfönstret började himlen att mörkna violblått. Jenny gick fram till det och såg ut. Skiffertaken och skorstenarna och telefontrådarna — den tysta världen därute sträckte sig grå av rimfrost in i skymningen. Och från gatorna steg ett rödaktigt sken upp och färgade frosttöcknet. Vagnskramlet och spårvagnens gnisslande mot skenorna lät så hårt på den barfrusna gatan.
Hon kände ingen lust att gå hem och äta middag hos modern. Men hon hade lovat. Jenny skruvade till kaminen, tog på sig sina ytterkläder och gick.
Det var rått och gråkallt ute — dimman luktade av sot och gas och fruset damm. Så hopplöst trist denna gata i grunden var. Den kom nedifrån centrum, där trafiken larmade och där butikerna, som människorna strömmade ut och in igenom, lågo och lyste med spegelfönster, men den förde ned till fästningens livlösa gråa murar och dess egna husväggar voro gråa och döda — vare sig nu det var nya affärshus av sten och glas, där brådskan stillsamt fladdrade ut och in på papper, dem stillsamma unga människor sysslade med inne i det lugna vita ljuset, bakom de stora fönsterna och folk talade med annat folk i telefonrör, eller det var de gamla husen, som stodo kvar från den tid då staden var liten — låga och gråbruna med släta fasader och hårduk för kontorsfönsterna och en och annan liten ruta där det fanns gardiner och krukväxter och någon smålägenhet bakom dem — underliga ensamma hem i detta kvarter, där husen mest lågo öde om natten.
Till och med butikerna voro inte av det slag, som folk strömmade ut och in igenom. Det var bodar där de sålde tapeter och gipsornament till tak och kakelugnar och järnspisar och möbelaffärer med fönsterna fulla av tomma mahognysängar och fernissade ekstolar, som sågo ut som om aldrig någon skulle komma att sitta på dem.
Det stod ett litet barn i en portgång — en liten blåfrusen parvel med en stor korg på armen. Han såg på ett par hundar, som slogos mitt på gatan så att det våta frus-
