»Jag skall styra om det. Han lät henne glida ned i soffan. Du skall ligga och vila du. Åh, barnet mitt!»
Då han gått knäppte hon upp skorna och sköt dem av sig. Hon drack litet mera vin. Så kröp hon helt upp i soffan, borrade huvudet ned i kuddarna och drog bordduken över sig.
Hon älskade honom ju i alla fall. Hon ville vara hos honom. När hon fick sitta så där och krypa ihop hos honom och vila sig i hans armar, så hade hon det gott. Han var ju den enda människa i världen, som tagit henne i sin famn och värmt henne och gömt henne och kallat henne en liten flicka. Ja han var den enda människa, som hade stått henne verkligt nära. — Så skulle han väl ha henne.
När han bara tog henne till sig och gömde henne så hon ingenting såg men bara kände att han höll omkring henne och värmde henne. — Då hade hon det gott. Ånej hon kunde nog inte mista honom. Och då måste hon väl ge honom det lilla, hon hade, när hon fick något av honom som hon inte kunde undvara.
Han fick kyssa henne, göra med henne vad han ville. Bara han inte talade. För han talade om kärlek. Men hennes kärlek såg inte ut som han trodde. Och hon kunde inte förklara den med ord. Hon bara hakade sig fast vid honom, och det var ingen nåd och ingen furstlig gåva — det var bara en liten, fattig, tiggande kärlek, och han skulle inte tacka för den men bara hålla av henne och inte säga någonting.
Då han kom tillbaka igen låg hon och såg framför sig med stora vidöppna ögon, men hon slöt dem igen under hans stilla vördnadsfulla ömhetsbetygelser och log sakta. Så slog hon armarna omkring honom och tryckte sig in till honom. — Den svaga violparfym, som han begagnade, kändes så mild och frisk. Och hon nickade litet, då han spörjande lyfte upp henne. Han ville säga något, men hon lade handen över hans mun och så kysste hon honom
15—2083336. Undset, Jenny.
