226
så han inte fick tala, tala medan han varsamt bar henne in i rummet bredvid kontoret.
Gert följde henne till spårvagnen. Ett ögonblick blev
Jenny stående ute på plattformen och såg efter honom,
där han stod borta på gatan i den blå majnatten. Så tog
hon plats inne i vagnen.
Gram hade flyttat från sin hustru vid jultiden. Han bodde ensam nere vid Stenersgaten nu — hade ett rum till utom kontoret. Jenny förstod att han tänkte söka hemskillnad då någon tid förgått och Rebecka Gram hade lärt sig inse att han inte skulle komma tillbaka. Det var väl hans natur att göra det på det sättet. Tvinga fram en brytning med detsamma mäktade han inte.
Vad han egentligen tänkte vidare om framtiden, vågade hon ej att efterforska. Kunde han mena att de skulle gifta sig.
Hon kunde inte neka till inför sig själv att hon aldrig en sekund hade velat binda sig vid honom för alltid. Och det var därför hon kände den bittra, hopplösa förödmjukelsen och skammen, när hon tänkte på honom och hon inte var hos honom och kunde dölja sig i hans kärlek. Hon hade bedragit honom, hela tiden hade hon bedragit honom.
»Det är just det, Jenny — att du har kommit till att älska mig — som jag kallar en ofattbar nåd.»
Ja, men vad kunde hon rå för att han såg det på det sättet.
Ja, han hade inte gjort henne till sin älskarinna, om hon inte hade velat det själv — låtit Gert känna att hon ville det. Å, men Gud. När hon förstod att han längtade — när det pinade henne var gång de voro samman att veta sig begärd och se att han kämpade för att dölja det som han var alltför stolt att visa. Jo, hon hade sett att han var stolt, kanske också för stolt att vilja utsätta sig för ett avslag. — Och när hon visste med sig själv att hon inte kunde visa ifrån sig hans kärlek, inte kunde
