mista den enda människa, som älskade henne — kunde hon då göra annat än bjuda honom vad hon hade, när hon tog emot något av honom som hon inte kunde undvara — om hon ville känna sig ärbar?
Men så var det ju det att hon hade fått lov att säga ord, som voro starkare och hetare än det som hon kände. Och han hade trott henne och tagit henne på orden.
Och det hände om och om igen. När hon kom till honom utan lust, modlös och trött av att tänka på hur allt skulle sluta och hon såg att han förstod, så sade hon igen samma varma ord och hycklade något mycket starkare än vad hon kände. Och han trodde strax.
Han kände ingen annan kärlek än den vars väsen var lycka. Olyckan i kärleken den kom utifrån av ödets ondska eller av en hård rättfärdighet, som hämnades begången orätt. Hon visste vad han fruktade — att hennes kärlek skulle dö en dag, när hon såg att han var för gammal att vara hennes älskare. Men aldrig hade han anat att hennes kärlek var född sjuk, med fröet till sin död i sig själv.
Det skulle inte tjäna något till om hon försökte att förklara det för honom. Gert kunde inte förstå det.
Hon hade sökt skydd i hans armar därför att han var den ende som erbjudit henne det. Hon hade varit så förtvivlat ensam. Då han bjöd henne kärlek och värme — mäktade hon inte visa bort det.
Fastän hon borde ha vetat att hon inte skulle ta emot det — hon var inte värd denna kärlek. Nej, han var inte gammal. — Det var en tjuguårings lidelse och barnsliga tro och andäktiga tillbedjan — och det var en vuxen mans värme och godhet — det var all den kärlek en mans liv kunde rymma, som flammade upp nu på gränsen till ålderdomen. Och den borde ha fallit på en kvinna, som kunde älska tillbaka — som kunde leva igenom med honom, under de korta år som det varade, hela det liv, som han hade längtat efter och drömt om och hoppats på —
