234
Gerts långa skrivelse. De kärleksfulla orden i början och slutet läste hon, resten hoppade hon över. Det var bara långa betraktelser över kärleken, så där i allmänhet.
Jenny stack brevet i kuvertet och stoppade det i sin väska. Uff, de här breven från Gert — hon orkade knappast läsa dem. Orden bara visade henne hur litet de förstodo varandra. Hon kände det då de talade med varandra; när de skrevo blev det så pinsamt tydligt.
Och ändå famns det väsenslikhet mellan dem. Varför kunde de då inte harmoniera med varandra?
Var han starkare eller svagare än hon? Han hade förlorat och förlorat och resignerat och böjt sig på alla håll — och ändå fortfor han att hoppas, att leva och att tro. Var det vekhet eller livskraft? Hon förstod honom inte.
Var det kanske i alla fall åldersskillnaden? Han var inte gammal. Men hans ungdomskänsla var från en annan tid, hörde till en ungdom, som var utdöd nu — en ungdom med friskare tro — mera naivitet. Kanske hon var naiv hon med — med sin tro och sina mål. Men det var nu på ett annat sätt. Orden förlora betydelse under loppet av tjugu år — var det slutligen det?
Gruset glimtrade i rödviolett och stationsbyggnadens grågula målning slog blåsor i solsteket. Det svartnade för hennes ögon en sekund, då hon såg upp från marken. Det var märkvärdigt, men det var som om hon inte riktigt tålde hettan i år.
Utöver bygden darrade soldiset, över slåtterängar och glänsande åkrar ända bort till skogslinjen, som stod svartgrön mot den sommarblå himlen. De få lövträden vid gårdarna hade redan mörknat i kronorna.
Cesca läste ännu sitt brev. Det var från hennes man. Hon stod bländande vit i sin linneklänning mot perrongens blåa grus.
Gunnar Heggen hade anbragt sitt bagage på baksätet av trillan. Han smekte hästen och pratade med den medan han väntade på damerna.
