240
Men det var ju omöjligt. Det var ju meningslöst att ligga och grubbla på det —.
Men om det var sant —.
Jenny somnade till sist — det var redan alldeles ljust
ute då. Hon sov tungt och drömfritt. Men då hon for
upp klarvaken, var det inte stort ljusare. Himlen var litet
gulare ute över trädgårdens trädkronor och fåglarna
kvittrade sömnigt därute.
Och samma tankar voro där i samma ögonblick. Jenny insåg att hon knappast skulle få sova mer den natten. Och resignerat gav hon sig på nytt till att tänka igenom dem.
III.
Heggen reste och överstelöjtnant Jahrmann och hans äldsta dotter kommo tillbaka. Och de reste igen till en gift syster till Fransiska.
Cesca och Jenny voro åter ensamma på Tegneby. De gingo där var för sig, försänkta i sina tankar.
Jenny var nu säker på att hon var havande. Men vad det egentligen betydde hade hon inte fullkomligt klargjort för sig. Försökte hon att tänka litet framåt strejkade hennes fantasi. Och egentligen var hon betydligt bättre till mods nu än under de förtvivlade veckor då hon väntade på att det skulle visa sig, att hon tagit fel.
Hon tröstade sig med att det blev väl råd för henne lika väl som för så många andra. Sin resa utomlands hade hon ju talat om ända sen i höstas. Som en vag möjlighet tänkte hon på Paris — att resa dit och gå till en sage femme. Men det brydde hon sig inte om att tänka närmare på.
Om hon på det hela taget skulle nämna till Gert hur
