det var fatt med henne, visste hon inte. Hon trodde inte, att hon ville det.
När hon inte tänkte på sig själv, tänkte hon på Cesca. Det var något med henne också, som inte var som det skulle. Fastän hon var säker på att Cesca höll av Ahlin. Var det han, som inte brydde sig om henne längre?
Cesca hade haft svårt under det år, som hon varit gift, det förstod Jenny. Hon hade blivit så liten och liksom kuvad. Förfärligt smått hade de haft det och Cesca satt timme efter timme på sängkanten inne hos Jenny och klagade sina husliga vedervärdigheter. Stockholm var så dyrt och billig mat var det svårt att få, då man inte hade lärt sig något sånt. Och allt husligt arbete blev så tungt, när man hade blivit så idiotiskt uppfostrad som hon. Och så var det så förtvivlat att man inte väl hade gjort ett arbete, innan det skulle göras om igen. — Genast som hon hade fått huset rent så var det smutsigt igen och genast som hon var färdig med maten skulle det diskas och så var det bara att laga mat igen och smutsa ner tallrikarna igen och diska igen — om Lennart försökte att hjälpa henne så var han lika tafatt och omöjlig som hon själv. Och så var det hennes bekymmer för honom, inte hade han fått monumentet, aldrig vann han erkännande, och han var då så begåvad, men han var bara för nobel både som konstnär och människa. — Och då fanns det ju ingen råd för hon kunde ju inte önska att han skulle vara annorlunda heller. Så var det hans långvariga sjukdom i våras — två månader hade han legat i scharlakansfeber och lunginflammation och följdsjukdomar — den tiden hade allt tagit förfärligt på Cesca.
Men det var något annat som Cesca inte talade om — det kände Jenny. Och Jenny visste att hon kunde inte vara mot Cesca som förr — hon hade inte det lugna hjärta och det öppna sinne, som kan ta emot andras sorger
16—203336. Undset, Jenny.
