Sida:Jenny 1920.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
279

backfischar skreko och hojtade därute. Och det kom lustseglare till vågbrytaren och promenerande från staden och om kvällen var det dansmusik på badhotellet och fullt av spatserande i den lilla granplanteringen utanför, där Jenny hade legat tidigare om våren i det sträva gräset och lyssnat till vågslagen och suset av blåsten i de vindpinade trädkronorna.

En och annan av damerna sände en intresserad och deltagande blick efter henne, när hon gick på vägen utmed badstranden i sin svart- och vita sommarklänning. Badgästerna i staden hade naturligtvis fått veta att det var en ung, norsk flicka, som fått ett barn och som sörjde så förfärligt över dess död. Och en och annan var det ju som fann det mera rörande än skandalöst.

För resten gick hon oftast inåt landet — dit kom aldrig sommargästerna. Någon enstaka gång gick hon ända fram till kyrkan och kyrkogården, där gossen låg. Hon satt och stirrade på graven, som hon inte låtit göra något vid, och hon kunde lägga på den några vilda blommor, som hon plockat på vägen, men hennes fantasi nekade att sätta den lilla gråa mullhögen där ogräs och strå sköt upp i samband med hennes lillpys.

Om kvällen satt hon på sitt rum och stirrade in i lampan — med ett handarbete, som hon inte rörde. Och hon tänkte alltid på detsamma — mindes de dagar då hon haft barnet — den första tiden, den matta, rofyllda lyckan medan hon låg och tillfrisknade — och sedan, då hon satt uppe och fru Schlessinger visade henne hur hon skulle bada, sköta, kläda och linda honom — och sedan då de foro tillsammans in till Warnemünde för att köpa fint tyg och spetsar och band och hon kom hem och klippte och sydde och tecknade och broderade — lillen skulle ha några fina kläder i stället för de där tarvliga, färdigköpta, som hon hade beställt från Berlin. Och en komisk trädgårdskanna hade hon köpt med avtryckta bilder på det grönmålade blecket: ett lejon och en tiger stodo