302
Men nu måste jag sluta. Vet du vad jag också är glad för. — Under nuvarande omständigheter kan då Lennart omöjligt bli svartsjuk? För resten tror jag inte att han blir det mera, för nu vet han gott att det är bara honom som jag i grunden har brytt mig om.
Tycker du det är illa att jag skriver så mycket till dig om det här och att jag är så lycklig? Men jag vet ju att du unnar mig allt gott.
Hälsa alla bekanta som du träffar där nere och Gunnar först och sist, många gånger. Du kan gärna berätta honom det här om du vill. Och lev så gott! I sommar kommer du till oss på besök.
Tusen hjärtliga hälsningar från din tillgivna och trofasta lilla väninna.
P.S. Nu vet jag: Blir det en flicka skall hon för död och pina heta Jenny, vad Lennart än må säga. Jag skulle för resten hälsa från honom.
Gunnar räckte brevet tillbaka till Jenny, som gömde
det igen.
»Jag är så glad», sade hon sakta. »Jag är glad för varenda människa som jag vet är glad. Det åtminstone har jag i behåll av mig själv — om inte något annat.»
I stället för att gå tillbaka till staden vandrade de över Petersplatsen fram mot kyrkan.
I månskenet föllo skuggorna kolsvarta ut över torget. Vitt ljus och nattsvart mörker lekte spöklikt inne i den ena av de bågvälvda pelargångarna. Den andra låg helt i skuggan; bara raden med statyer på dess tak glindrade med ljus kring konturerna och kyrkans fasad låg likaledes i skugga, men uppe på kupolen glänste där till som vatten här och där.
De två fontänerna drevo sina vita strålar glimmande och skummande mot den månblå himlen. Virvlande drevs
