mig, så vet jag att det som du håller av hos mig är dött och ödelagt. — Och så är det ju det samma igen — du är förälskad i något, som du drömmer dig till hos mig. — kanske något som jag har varit eller kunnat bli. — Men i alla fall — en dag kommer du att se mig, som jag är nu och så blir du bara olycklig, du också.»
»Hur det än går, så kommer jag aldrig att betrakta det som en olycka, att jag älskar dig. Jag vet mycket bättre än du själv att så som du nu har det behövs det bara en knuff och du stupar — i något alldeles vanvettigt. Men jag älskar dig — för jag kan se hela den väg, som har fört dig dit och om du stupade, så följde jag bara efter dig och försökte att bära dig tillbaka på mina armar och älska dig i alla fall.»
Då de stodo uppe i gången framför deras rum på
natten tog han hennes händer:
Jenny — vill du inte hellre att jag skulle sova hos dig i natt — än ligga ensam? Skulle du ändå inte tycka att det vore gott att somna in i armarna på en som höll av dig mer än allt i världen, och vakna på samma sätt i morgon?»
Hon såg upp och smålog sällsamt i det gula skenet från vaxstapeln.
»Kanske i natt. Men jag tror inte i morgon.»
»Åh, Jenny.» Han gjorde ett häftigt kast med huvudet. »Det är mycket möjligt att jag går in till dig i natt. Jag tycker att jag har lov till det — det skulle inte vara något orätt av mig. — Jag vet att det vore det bästa för dig att bli min.
Blir du ond — blir du bedrövad — om jag kommer?»
»Jag tror att jag skulle bli bedrövad — efteråt. För din skull. — Åh nej, gör det inte, Gunnar! Jag vill inte bli din — när jag själv vet att jag lika gott kunde bli någon annans.»
