310
Han skrattade kort — begärande och smärtsamt på samma gång.
»Då borde jag göra det — blir du först min, så blir du inte någon annans — det känner jag dig för väl till, Jenny min. — Men när du ber — jag kan ju gärna vänta.
Men lås din dörr då!» sade han med samma skratt.
XI.
Det hade varit ruskigt väder hela dagen, med kalla, blekgråa skyar uppe på fästet. Nu mot kvällen kom det några tunna mässinggula strimmor över horisonten i väster.
Jenny hade gått upp på Monte Celio på eftermiddagen för att teckna. Men det hade inte blivit mycket av — hon hade bara suttit och hängt på den stora trappan utanför San Gregorio och sett ned i lunden där de stora träden började att vårligt knoppas under den blekgråa himlen och tusenskönorna lyste tätt på gräsmattan.
Hon gick inåt igen genom alléen som löper utmed sydsluttningen av Palatinen. Ruinmassorna sköto vissnat gråa upp mot klostrets palmer uppe på toppen. Nedför sluttningen hängde de evigt gröna buskarna, nästan svarta, pudrade med kalkdamm.
Utanför Konstantinsbågen på platsen med de öde ruinerna av Colosseum och Palatinen och Forum runt om drevo några frusna vykortsförsäljare omkring. Det var få turister ute i dag. Ett par små skinntorra damer, som köpslogo på en omöjlig italienska med en kringvandrande mosaikförsäljare.
En liten gosse, kanske tre år, grep tag i Jennys kappa och räckte upp en knippa med styvmorsblommor åt henne. Han var ovanligt svartögd och långhårig och utpyntad i nationaldräkt med spetsig filthatt, sammetsjacka och san-
