daler utanpå de vita ullstrumporna. Han kunde inte tala riktigt rent ännu, men han bad om en soldo.
Jenny gav honom myntet och modern seglade ögonblickligen fram vid sidan av honom och tog det tackande i förvaring, Hon hade försökt att ge sin dräkt en liten nationell anstrykning hon med — snört ett rött livstycke av sammet utanpå den smutsiga, rutiga blusen och brett en servet i fyrkant ovanpå håret. På armen bar hon ett spädbarn.
Det var nu tre veckor gammalt svarade modern, då Jenny frågade. Ja stackarn, han var sjuk.
Barnet var inte större än Jennys gosse hade varit vid födelsen. Huden var röd och sårig och full av fjäll. Han andades pipande, som om luftrören varit fulla av slem, och ögonen blickade glanslösa ut under inflammerade, halvslutna ögonlock.
Ja, hon gick med honom var dag, till kliniken, sade modern. Men de sade att han skulle dö. Det var nog bäst för den stackarn också. — Kvinnan såg trött och bedrövad ut — ful var hon och tandlös.
Jenny kände gråten komma upp i strupen. Stackars liten unge. — Ja, för honom var det bäst att dö. Stackars lilla kryp! Hon strök smekande över det lilla fula ansiktet.
Hon hade givit kvinnan några slantar och hon ville just gå vidare. I det samma gick en herre förbi. Han hälsade — stannade ett ögonblick — men gick vidare, då inte Jenny hälsade igen. Det var Helge Gram.
Hon hade inte funnit sans nog att hälsa. Hon böjde sig ned över den lilla gossen med blommorna och tog hans händer, drog barnet närmare till sig och pratade med honom, medan hon försökte få makt med den vanvettiga skälvning som löpte genom hennes kropp.
En gång vände hon huvudet och såg åt det håll dit han gått. Borta i trappan som förde från platsen runt
