312
Colosseum och upp till gatan stod han och såg över till henne.
Och sittande på huk fortfor hon att prata med kvinnan och barnet. Då hon såg upp igen hade han gått — men hon väntade en lång stund efter det hans gråa hatt och rock hade försvunnit.
Då nästan sprang hon hemåt — genom bakgator och gränder, rädd för vartenda hörn som hon vek om att han skulle stå där på lur.
Längst upp på baksidan av Pincio hamnade hon, och där åt hon kväll på en trattoria, där hon aldrig hade varit förut.
Då hon hade suttit och druckit ett par klunkar av vinet blev hon lugnare.
Om hon nu träffade Helge och han tilltalade henne — så var det naturligtvis pinsamt. Det var självklart att hon helst ville undgå det. Men om det föll sig så, så var det ju inte något att vara så meningslöst rädd för. De två voro ju färdiga med varandra. Det som hade skett sedan de skilts åt ägde han inte någon rätt att kräva räkenskap för av henne. Om han gjorde det — var det utan all rätt. Vad han än visste — vad han än kunde säga — hon visste ju själv vad hon hade gjort. Sig själv hade hon nödgats stå till räkenskap för — och vad var allt annat mot det.
Behövde hon vara rädd för någon människa hon? — Ingen kunde göra henne något värre än vad hon gjort sig själv.
Men det hade varit en ond dag, det hade det. En av de dagar då hon inte kände sig nykter. Nu var det bättre.
Men hon hade inte väl kommit ut på gatan igen förrän den där vettlösa förtvivlade rädslan föll över henne på nytt. Och den jagade henne, så hon gick stormande fort utan att hon visste av det och hon knöt sina händer och talade halvhögt för sig själv.
En gång slet hon handskarna av sig för att hon var
