brännande het. Och hon erinrade sig först nu att hon hade sett att det blev en våt fläck på den ena, då hon klappade det sjuka barnet. Hon slängde handskarna ifrån sig med vämjelse.
Då hon kom hem stod hon ett ögonblick i gången. Så knackade hon på Gunnars dörr. — Men han var inte inne. Hon såg efter uppe på taket — där var ingen.
Hon gick in till sig själv och tände lampan. Med armarna korsade över bröstet satt hon och stirrade in i lågan — reste sig, vankade rolöst omkring på golvet och satte sig igen som förut.
Uppjagad lyssnade hon efter varje ljud från trappan. Åh, bara Gunnar ville komma — åh, bara inte den andra kom, — Men han visste ju inte var hon bodde, men han kunde träffa någon och fråga. — Åh, Gunnar, Gunnar kom!
Då ville hon gå rakt in till honom, kasta sig i hans armar och be honom taga henne.
För ifrån det ögonblick som hon åter mött Helge Grams gulbruna ögon, hade hela den tid av hennes förflutna, som börjat under blicken ur dessa ögon rest sig inför henne. Det var över henne igen, alltsammans, vämjelsen, tvivlet på hennes egen förmåga att känna och att vilja och välja — tvivlet på att det var hennes allvar att hon inte ville det som hon sade sig själv att hon inte ville. Och hon betraktade sig själv som hon gjort den gången — som lögnaktig, drömvillad, slapp — medan hon gick och låtsade för sig själv att hon fordrade att känna rent och starkt och helt och medan hon sade sig att hon ville vara ärlig, arbetsam, modig, offervillig, behärskad — så lät hon sig ryckas med av stämningar och drifter, som hon inte brydde sig om att kämpa emot fast hon visste att hon borde det — ljög kärlek för att lista sig till en plats bland människorna, som hon aldrig hade kunnat vinna så länge hon var ärlig.
Skapa om sig hade hon velat för att slippa in bland
